‘Har du inga vänner alls?’

Vi presenterar härmed vårt första personliga blogginlägg, skrivet av Ann-Christine.
Ann-Christine är präst och föreläsare med trans som tema. Hon är också med i styrelsen för Växjö Pride.

Just nu är förberedelserna för Växjö Pride 2015 i full gång och energin och glädjen hos alla dem som nu arbetar för att allt skall gå i lås går inte att ta miste på. Men inte sällan får de och jag frågor och kommentarer om vad Pride egentligen skall vara bra för. ”De där homosexuella kan väl ändå inte vara så många?”

Ja, hur många är de egentligen? Jag brukar ställa den frågan när jag är ute och föreläser om HBT i allmänhet och trans i synnerhet. Och får alla möjliga svar som alla kan vara rätt – sanningen är att ingen vet. Är de 5, 10, eller 15 procent?

Jag brukar föreslå 3 procent och det verkar alla kunna enas om. ”Minst 3 procent är det säkert!” Så om vi för enkelhetens skull säger att vi är 10 miljoner människor i det här landet, då ger det 300 000 personer. Det är mer än tre gånger så många som medlemmarna i Socialdemokraterna. (De är 97 396 enligt Wikipedia) Nåja, men det är ju ändå en minoritet kan man invända. Okej, låt oss då anta att var och en av dessa 300 000 har ett eget litet personligt nätverk på 20 personer. Alltså familj, släktingar, vänner, arbetskamrater, grannar osv. (De flesta har nog i realiteten betydligt fler som man kan skicka julkort till.) Då blir siffran betydligt högre: Sex miljoner människor som är direkt berörda av att ha någon i sin närhet som är homosexuell. Och då har jag inte ens nämnt antalet bisexuella eller transpersoner.

Jag brukar också göra en annan jämförelse, och fråga hur många det var som dog när Estonia förliste den 28 september 1994. På den frågan går det att få ett exakt svar: 852. Så frågar jag hur många som känner till någon som drabbades, direkt eller indirekt. Och det intressanta är att det spelar ingen roll var jag befinner mig i landet, Luleå eller Linköping, Kalmar eller Falkenberg, om gruppen åhörare är stor eller liten, det kommer ändå alltid upp en rad händer i luften. Och då utgår vi alltså från 852 personer. Vilket förresten är ungefär så många som fått ändrad könstillhörighet här i landet.

Frågan om homosexuellas rättigheter berör alltså inte bara någon liten grupp som vi kan kalla ”dom där”. Det handlar om oss alla som bor i det här landet. Våra grannar, våra familjemedlemmar, våra arbetskamrater, våra släktingar. Och påfallande ofta handlar det förstås om oss själva! Det handlar om hur vi skall ha det i det här landet, om det skall vara möjligt för alla att leva och vara som dem vi är och få älska dem vi vill utan att riskera diskriminering, att bli skrattade åt och förlöjligade, eller att bli utsatta för våld. Så nästa gång någon säger ”jag känner ingen homosexuell” kan du fråga ”Har du inga vänner alls?”

Men varför Pride?

Ingen skulle väl komma på tanken att skämta om dem som drabbades av Estoniakatastrofen. Men fortfarande haglar bögskämten vid fikaborden på många arbetsplatser och bög och transa är bland de vanligaste skällsorden när vi vill uttrycka oss nedvärderande om någon.  Fortfarande är det för många homosexuella otänkbart att gå hand i hand på Storgatan i Växjö. Fortfarande är det många transvestiter som hellre skulle dö än berätta. Fortfarande mister transsexuella jobbet när de berättar att de är på väg att få ny könstillhörighet. Fortfarande kan homosexuella inte öppet visa sin kärlek på krogen eller dansstället utan att riskera högljudda kommentarer – där det inte urartar till ren misshandel. Fortfarande är det många unga som blir direkt motarbetade av sina föräldrar och andra när de berättar om att deras sexuella inriktning eller könsidentitet inte är den förväntade, den som motsvarar normen.

När jag började skolan och skulle lära mig skriva fick jag veta att jag skrev med fel hand. ”Vänster hand är fel hand. Det är höger hand som är rätt hand, och det är den vi skriver med.” Att jag gjorde allt annat med vänstran hörde inte till saken. Idag är nog inget vänsterhänt barn som får höra något sådant. Man får helt enkelt skriva med den hand som känns naturligast.

Tänk om det i framtiden skulle vara så att ingen någonsin skulle komma på idén att ifrågasätta om någon vill älska en person av samma kön. Tänk om de unga människor som inte känner sig hemma i det kön de tilldelats vid födelsen får det självklara stöd och hjälp de behöver. Tänk när vi lärt oss inse att ”kön” kan uttryckas på oräkneliga sätt. Och alla är helt okej!

Jag och många med mig har en dröm att olikheter och mångfald i sätt att leva och vara en gång inte längre ska vara hot och problem utan en tillgång som hjälper oss alla att leva och vara som fria människor! Till den dagen kommer fortsätter vi att arrangera Pride i Växjö. För Växjö är vår stad och vi vill att det skall kunna sägas med stolthet att här är det gott att leva. För alla.

Därför.

Ann-Christine Roxberg

 

Kommentarer är stängda